onsdag 30 september 2009

Henke helig ko

Det är väldigt speciellt att prata om Henke Larsson. Han har Lagerbäcks förtroende gång på gång utan att det knorras nämnvärt i vårt avlånga land. Henke Larsson är lika given ute i stugorna som en tevekanna. Zlatan däremot är lika vanlig som en rosa klockradiomoské. Därför kan gunstige herr Larsson göra comeback en gång vartannat år, vara dryg i intervjuer, gå mållös av plan samt nagga motståndare på hälsenorna utan att hamna i den speciella kategori som Zlatan befinner sig i, en three strikes and you're out-kategori, förbehållen endast honom. Statarkatten gillar Henke, tjuvknep på plan hör till och vem bryr sig om vad spelarna säger i intervjuer? Däremot är bevakningen av de två ikonerna så oerhört olika, och det stör.
Jag tror Lagerbäck vet vad han gör när han tar ut Henke till matchen mot Danmark. Vi har ingen bättre anfallare efter Zlatan och framför allt har vi ingen som är bättre rustad att stå emot den rödvita stormen som kommer att blåsa upp i Parken den tionde. Mannen har inga nerver. Vem minns inte straffen mot Rumänien? Stolpe in utan en min av rörelse. Henke har aldrig behövt stångas mot media och mig veterligen sällan mot fördomar, han dök upp när allsvenskan var extremt profilfattig, och i nittiotalets idrottssverige var en svart kille med flätor något extra. Martin Dahlin hade gått före och tagit skiten, stått ut med rasistiska påhopp och låtit sina häcklare förstå att han inte lät sig påverkas, fråga bara Tomas Ravelli. Det sköna med Henke är att han alltid verkar ha stått över allt sånt där. Diskussionen har liksom aldrig varit aktuell. Henke spelar fotboll, det är vad han gör.

måndag 28 september 2009

Studiebesök på fabriken

Statarkatten bor vid ett sockerbruk och är mycket fascinerad av hur betor blir socker. Dessa bruna knöliga tingestar som tvättas och massakreras och processas för att till slut rinna ut som skinande vitt socker. Om man vill se ett annat exempel på hur naturens ojämnheter tuktas till en lätthanterlig produkt ska ni slå på teven och titta på Idol. Sällan har väl så mycket mänskligt råmaterial förädlats till en dylik slät välling. Det finns förstås de som är knölfria från början. Duschsångare och -sångerskor som har fått till det där sångsättet som Idolfabriken älskar, när en sångfras inleds med ett litet kräkljud, följs av ett ivrigt wailande och avslutas med ett nasalt stön som vore det ett sista set på gymmet. Svensk sval soul när den är som mjölkigast. Det är lätt att vara raljant. Särskilt när man som Statarkatten tycker att det bästa vore om musikaliska talanger byggde sin egen plattform, fick scenvana och därmed en originalitet som aldrig en fabrik kan producera. Men fabriken är tidens tecken. Talang ska omhuldas i såpor och i skolor. Lovande idrottare liksom musiker leds in på genvägar som riskerar att grundligt ta ifrån individen hennes möjlighet att själv förhålla sig till sin utveckling. Men bra teve är det. Såhär långt. Nu börjar nämligen den sista gallringen av defekta betor och man får väl som von oben-tittare slappna av och följa med på den sista delen av den guidade turen i fabriken. Eller så stänger man av och tänker på några av de betor som inte hamnade på fabriken, som Mahalia Jackson, Hank Williams, Nick Drake, Ozzy Osbourne eller Diego Maradona.

fredag 25 september 2009

Utblick från ankdammen

Statarkatten ställer sig frågan: kan man tvångsomhänderta ett helt land? Det här landets svarta ekonomi äter Sveriges vita dito till frukost. Den organiserade brottsligheten dominerar hela landsändar och i vissa städer råder i det närmaste krigstillstånd. I andra landsändar regerar extremnationalistiska partier som utsätter etniska minoriteter för pogromer. Kultur och idrott genomsyras av korruption och över detta kaos svävar år efter år antingen maktlösa eller maktfullkomliga ledare. Just nu härskar en maktfullkomlig sådan och bakom kulisserna mobiliserar det utomparlamentariska motståndet. Jag talar givetvis om Afghanistan, förlåt, Italien. Om man i pengar skulle mäta vilken skada ett land åsamkar världssamfundet, en befängd tanke, så klart, men som ett tankeexperiment, är då inte frågan om Italien skulle kvalificera sig för samma omilda behandling som Afghanistan eller Irak? Sagt på äktsvenskt besserwissermanér men också av medlidsamhet. Jag älskar Italien. Språket, maten, filmen. Men att se Italiens förfall, italienarnas kapitulation inför sitt operettliknande samhälle, får mig att reagera på samma sätt som om en god vän hade gått ner sig, blivit heroinist, kriminell, börjat skada sig själv, jag hade funderat på desperata åtgärder, som möjligheten att tvångsomhänderta vederbörande. Från vår förträffliga lilla horisont kan man i sanning konstatera att det finns länder och det finns länder. Det finns de som inte har råd med några misstag, läs: de som förväntas hålla oljan flytande och lönerna sjunkande. Sedan har vi de länder som kommer undan med allt. Viva L'italia!

onsdag 23 september 2009

Kjærring mot strömmen

Det finns de som är rädda och så finns de riktigt vettskrämda. De vettskrämda hanterar rädslan på olika sätt, ett effektivt sätt att hålla rädslan på avstånd är att låtsas som att upphovet till rädslan inte finns. Dansk folkeparti gör det. De har inte den intellektuella kapaciteten att bidra med konstruktiva lösningar för att förbättra världen, därför väljer de att skapa fiender, eller som i klimatfrågan, blunda och hävda att problemet inte existerar. Det är bekvämast så. Liksom att det är bekvämast för många att inte sopsortera för att allt bränns upp ändå, vilket är en klassisk villfarelse skapad av behovet att slippa ta ansvar. Att sopsortera sina hushållssopor kanske inte hejdar Arktis från att kalva isberg i Golfströmmen men det bidrar med en förändrad attityd. En förändrad attityd betyder allt för vår planet. Förändringar kommer med kunskap, men kunskap är inget för Dansk folkeparti. Kännedom om djurs lidande och besprutning av grödor har skapat en marknad för ekologiska varor, okända begrepp för det stora flertalet för tjugo år sedan, vardagsmat idag. Kära Pia Kjærsgaard, forskning pekar på att det finns mycket vi kan göra för att förbättra vår värld, vill du inte det? Vi kan dessutom tjäna pengar på det på sikt, det du! Klimatet är en svår nöt att knäcka på studs, men det finns ju mycket annat vi kan rädda ganska omgående om vi minskar våra utsläpp och förändrar våra vanor; som djurarter, naturtyper, våra barns luftvägar. Man kan blunda och må bra. Man kan också öppna ögonen lite, må lite dåligt av det man ser för att sedan öppna korpgluggarna helt och göra det man kan för att bygga en bättre värld. Ett parti som dansk folkeparti förbryllar. Är de bara motvalls? För det här med klimathot är ju bara vänstersnack, eller hur Pia?

måndag 21 september 2009

Regeringens sluga spel

För er som inte visste om det så har valspurten börjat. Idag svängde Anders Borg lite extra med hårpiskan och skakade fram ett trettiotal extra miljarder till kommuner och landsting och avdrag till olika saker, mestadels skatt. Det var annat ljud i skällan för några månader sedan. Då skulle det sparas in på det mesta, som läromedel i skolorna och till slut också lärare. Ett tusental fick gå till innevarande läsår. Skulle det inte varit bättre att låna ihop till de där miljarderna redan i våras? Då hade lärarna fått vara kvar och andra kommunanställda som har viktiga uppdrag att utföra. Men detta är noga uträknat. Först framstår regeringen som ansvarstagande i svångremstider till skillnad från en viss tidigare regering. Därefter deklamerar moderaterna att de ska bli det nya statsbärande partiet för att sedan till ljudet av pukor och trumpeter hosta upp trettio miljarder. Det här kunde Statarkatten räkna ut i sömnen. Moderaterna har till slut insett att för att kunna bli det nya statsbärande partiet, som sina företrädare, måste man låna pengar, mycket pengar. Ska man bli poppis någon annanstans än i Djursholm då måste man vifta med sedlarna. Jag menar, i Djursholm finns ju redan sedlarna, där vill man bara ha mer. Och mer har man redan fått i form av skattelättnader för höginkomsttagare. Sålunda startar jaktsäsongen på arbetslösa samtidigt som Von Schkatteflycht knäpper sin första fasan. Och miljömålen, ja de ligger på Östersjöns botten, det finns nämligen inte syre nog kvar för att hålla dem flytande.

fredag 18 september 2009

Därför är kyrkovalet viktigt

Vad är Svenska kyrkan? En folkkyrka säger lagen, där man inte lägger sig i medlemmarnas tro. Gott, för att alludera bibelns språk. Nästa fråga Statarkatten ställer är: varför ska man rösta i kyrkovalet på söndag? Därför att Svenska kyrkan är en gigantisk förening som alltid är opinionsbildande i alla typer av frågor. Ibland är Svenska kyrkan i framkant, ibland i bakvattnet. Många präster idag är beredda att viga två personer av samma kön. Gott. I den frågan tror jag att kyrkan är i framkant, faktiskt. Men säker kan man inte vara förrän man har gjort en jämförelse i form av en ordentlig gallupundersökning bland svenskarna i allmänhet. Jag skulle inte bli förvånad om resultatet av en sådan undersökning får Svenska kyrkan att framstå som hyfsat radikal. Idag bankar man inte in kärleksbudskapet med rotting utan med samtal där ifrågasättandet utgör en hörnpelare i lärandet. Gott. Den stränge prästen, som Jan Malmsjös biskop i Fanny och Alexander är nog svårfunnen idag och konfirmanderna slipper höra kommentarer i stil med: Straffet ska få dig att älska sanningen. Betänk att vatikanen bara för några år sedan kungjorde att man skulle ta och titta lite på det där med evolutionen, det kan ju ligga nånting i det. Men det är en annan fråga. Tillbaks till Svenska kyrkan och föreningstanken. Röstar man är man delaktig i en förening med nästan sju miljoner medlemmar. Inte undra på att ljusskygga krafter tar tillfället i akt. Sverigedemokraterna, med sitt ursprung i nynazistiska rörelser, satsar stenhårt på kyrkovalet. De måste stoppas. Det finns många anledningar att rösta. Eller så kan man rösta enkom för att hejda Sverigedemokraterna. Gott.

torsdag 17 september 2009

Fansen och klubbarna

Som så ofta funderar Statarkatten på fotboll. I ett fåfängt försök att rikta blickarna från ett totalt sportsligt fiasko ger Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson sig på Rick Kruys apropå dennes famösa hyssjande mot djurgårdsklacken. Precis som djurgårdsspelarna på plan visar Jonsson prov på en häpnadsväckande ryggradslöshet. När mynt och flaskor kastades mot Kruys gör inte djurgårdsspelarna vad som förväntas av dem, nämligen att skydda en kollega och lugna ner sina fans, istället ger de fansen rätt genom att skälla på Kruys för att han fördröjer spelet. Detta är bilden av en klubb som har förlorat både på och utanför plan. Våldsamma och vettlösa element har vuxit sig så starka att klubben viker ner sig. En gång för alla: en klubb är alltid starkare än fansen. Beroendeställningen mellan klubbarna och fansen är överdriven, fansens makt är aldrig en formell makt utan precis så stark som den tillåts vara. Kruys gest var inte vidare smart men mängder av klumpiga gester från spelare har passerat förbi utan större uppmärksamhet genom åren, precis som oändligt många klumpigheter från publiken, bland dem kommentarer av rasistisk, sexistisk och homofob karaktär. Att yrka på tillträdesförbud för Kruys i det här fallet är ynkligt. I längden är det också hånfullt mot det stora flertalet djurgårdsfans som sjunger sig genom klubbens kris och gentemot dem som under demokratiska villkor jobbar för klubbens bästa. Jonssons uttalanden kastar ett löjets skimmer över en klubb som för tillfället har väldigt lätt att hålla sig för skratt.

tisdag 15 september 2009

Framför lyckta dörrar

Statarkatten funderar än en gång på symptom. Det brinner i förorterna och välmenande aktivister griper in och kräver fler fritidsgårdar och färre poliser. Populister slickar sig om munnen. Analyserna avlöser varandra. För mig är det ganska enkelt. Kravallerna är symptom på att det finns nåt ruttet i staten Sverige och jag tror inte att fler fritidsgårdar räcker för att lindra symptomen. Roten till det onda finns inte i miljonprogrammen, rötägg finns nämligen i alla områden och klasser. Det ruttna i staten Sverige är de lyckta dörrarna. I många förorter föds bitterheten hos pappor och mammor som längtar efter jobb de aldrig kan få och ur vuxenvärldens urholkade auktoritet föds barnens desillusion och reaktion som i sin tur göder fördomar om de andra, bland folk på gatan och bakom talarstolar. När en tonåring från ett medelklassområde flippar ur drar nog många slutsatsen att en skilsmässa ligger bakom, eller något annat traumatiserande i hemmet, som att pappa blivit arbetslös. När det händer i miljonprogrammen gör man lika gärna en kulturell koppling om de andra. Om man vill lindra symptomen där bör man i första hand stärka de vuxnas roll. Och det gör man genom att gå till botten med de strukturella hinder som ligger i många invandrares väg till arbete. Är det i politiken det ruttna finns eller är i själva verket hos arbetsgivarna? När en arbetssökande inte förmodas passa in i den sociala strukturen kan det avse även efternamnet. Statarkatten funderar vidare på ämnet brottslighet bland unga. Väldigt många fotbollshuliganer kommer från den såkallade vita medelklassen. Läge för fördomar. Ska vi börja kalla dem för de andra?

lördag 12 september 2009

Gårdsförsäljning vs policy

Statarkatten funderar på det här med gårdsförsäljning. Jag tycker om gårdsförsäljning av grönsaker, kött och frukt. Jag bockar av några fördelar: det är närproducerat, hållbart, personligt och kul. Nu hoppas jag att våra folkvalda väljer en ny och spännande väg och tillåter försäljning av vin från de tjugotalet gårdar i Sverige som odlar druvor för vinproduktion. Jag är i mångt och mycket en anhängare av vår strama svenska alkoholpolicy med försäljningsmonopol och varningstexter, jag tror det håller våra arktiska dryckesvanor i någorlunda schack. Men bommar man den här möjligheten bommar man inte bara arbetstillfällen utan också den förfining av konsumtionen som gårdsförsäljning kan bidra till. Sett ur moralisk synvinkel är det svårt att tänka sig att människor som har problem med alkohol eller de som riskerar att få det åker till en gård på landsbygden för att i tung abstinens kasta sig över en närproducerad pava rödtjut för sisådär tvåhundra kronor flaskan. Slå då hellre till mot alkoläsk och spetsad starköl, storsäljare på Bolaget som bara tjänar till ett syfte, att snabbt fylla den som korkar upp samt att inbringa stora pengar till försäljaren.

torsdag 10 september 2009

Lagerbäcks outgrundliga leende

Idag ska Statarkatten vara motvalls och hylla Lars Lagerbäck. Inte för regin i komediföreställningen mot Malta utan för hans förmåga att koka ihop nåt oväntat varje gång landslaget ser ut att missa ett mästerskap och hans avgång tycks nära förestående. Karln har fler gåvor än att vara lik Eric Clapton och titta i pärmar ihop med den maniskt förnamns-titulerande Roland Andersson! Lagerbäcks outgrundliga leende efter en vinst eller ett avslutat och lyckat kval visar hur mycket den mannen njuter av att knäppa sina belackare på näsan. Undertecknad är en av belackarna. Jag vet inte hur många gånger jag har ropat på förändring. Och vad händer? Jo, förändring. Plumpen igår var obegriplig för att idrott är obegriplig stundtals. Däremot var triumfen mot Ungern mer begriplig. Landslaget hade förändrats och de spelade riktigt bra fotboll. Ingen som såg intervjuerna med Lagerbäck efter U-21 EM kunde undgå att se den lilla gnistan som tändes i hans ögon. Jag ska visa dem! U-21 lagets kvicka och rörliga spel var det bästa som kunde hända svensk fotboll. Inte bara för att vi fick se morgondagens stjärnor visa framfötterna utan även för att vår egen Clapton look-alike blev lite sur. Jag ska visa dem vilket landslag som är bäst! Och jag tror att det kommer att hålla hela vägen till Sydafrika.

onsdag 9 september 2009

Upphöjelsens pris

Statarkatten spinner vidare på temat upphöjelse. Sällan har väl upphöjelse blivit så global som vid det amerikanska presidentvalet förra året när omvärldens hopp om ett klokare ledarskap i världens mäktigaste land så starkt knöts till en enda person. Inte kunde vi väl då ana att en av politikens basvaror, vården, skulle utgöra det största hotet mot Obamas auktoritet. För nu rustar hans kritiker, de som stod och muttrade utanför strålkastarljuset under kampanjen, för krig. Det liknar kommunistskräckens dagar, när Hoover eldade på nationens braskamin med paranoida föreställningar femtekolonnare i varenda gathörn. Man kan bara undra vad Obamas värsta och mest trubbiga kritiker skulle tro om de hälsade på i ett valfritt västeuropeiskt mittenpolitiskt standardland? Förmodligen att de hade kommit till ett samhällsbygge som ratades av Pol Pot som för extremt. Jag vet nog för lite om Amerika för att till fullo förstå stormen som rasar mot presidentens sjukvårdreform. Vad som sker på världsscenen är uppenbarligen bara yttre symptom på vad som händer i den amerikanska samhällskroppen. Det som kan fälla honom är en sjukvårdsreform. Jag tänker på Olof Palme och på den tid när ordet solidaritet, om ni minns det ordet, fortfarande nyttjades. Palme blev också upphöjd medan hatet fick gro bakom kontorsdörrar och mahognybord. En fredsduva för vissa, en förrädare för andra.

tisdag 8 september 2009

Bergman och relikerna

Statarkatten kan inte avgöra om han är ironisk eller drabbad av Jante. Ingmar Bergman är förvisso 1900-talets mest gigantiska svensk inom kulturens sfär men visst är det ironiskt att när prylar från hans hem nu auktioneras ut låter det på auktionsförättaren som om det var bitar från Jesu kors som gick under klubban. Ironiskt med tanke på att Bergman ägnade ett helt konstnärsliv åt att utforska det mänskliga psyket och hennes andlighet i en rad filmiska och litterära brottningsmatcher med någon form av gudsbild. Att han var en ikon var han nog medveten om men att hans kvarlåtenskap skulle behandlas som helgonreliker hade han väl aldrig trott? Det är svårt att bedöma människors storhet i ens egen tid men kanske måste man vänja sig vid det. Dagens mediala penetrationskraft är så smidigt vindlande att en personkult kan spridas och växa med ljusets hastighet. Jag förmodar att detta egentligen inte är något nytt. Människor vill kultförklara av en rad skäl. Nationell stolthet är ett skäl. Men upphöjelse kommer med ett pris, det har många fått erfara. Både Ingmar och Zlatan har av euforisk press och allmänhet kastats upp på parnassen för att sedan av samma massa skjutas ner som lerduvor vid minsta förseelse. Jag tror inte Ingmar Bergman såg framför sig hur hans kaffebricka skulle hamna i ett relikskrin på ett altare hemma hos någon cineastisk lärjunge. Men om pengarna går till hans arvingar eller till Gotlands turistbyrå så kan man väl inte klandra Den Store och hans vilja att sälja sakerna på auktion. Samtidigt tillstår Statarkatten att han har drabbats av en släng av Jante men hävdar också att arvet efter Bergman avnjutes bäst på bio.

måndag 7 september 2009

Äppelkriget i Lomma

Idag tänker Statarkatten på en artikel i Sydsvenskan om en politiker i Lomma som utan att blinka tycker att man kan sälja kommunens sista åkermark för att möjliggöra för företag att "marknadsföra sig ut mot motorvägen". Dessutom framhåller han att det skulle minska bullret från trafiken för invånarna i det lilla kustsamhället. Detta är onekligen en man som både vill ha kakan och äta den, eller snarare sälja kakan och äta den en ljummen sommarkväll vid sundet till en kupa konjak. Markägaren säger försiktigt att man kanske borde tänka på bygdens historia, som han och hans jordbrukande förfäder är en stor och väsentlig del av. Passande nog såg jag den klassiska HasseåTage-produktionen Äppelkriget häromdagen. Ett snarlikt scenario. Jag hoppas bara att markägaren i det här fallet inte måste lita på magiska dekokter och heroiska naturväsen för att freda sin mark. Lommapolitikern framstår väldigt omodern i sitt sätt att resonera, liksom många andra tillväxtivrare. Jag undrar i mitt stilla sinne vad Lommapolitikern hade stått i frågan om det ökända "genombrottet" i Lund på sextiotalet, när motorvägen skulle dras rakt genom stan. Jag återkommer till Äppelkriget där devisen för exploateringen av det vackra österlenska landskapet löd "Forntidsbyggd ska bli framtidsbyggd". Jag skrattar åt det absurda i devisen. Men skrattet fastnar lite i halsen. Tage Danielsson finns inte längre i denna vår tid när han verkligen skulle behövas.